Maktlösheten känns i hela kroppen.

Tårarna rinner för mina kinder.

Ilskan bränner i kroppen och desperationen känns outhärdig.

LilleC trotsar om ALLT och är elak och slåss, säger elaka saker och bestämmer.

Så svårt att veta hur jag/vi ska agera när han slår sina vänner och oss, gapar och skriker, slänger saker och är helt hysterisk för att få sin vilja fram.

Igår var han dum mot sin fina kompis och det var droppen för mig. Jag satte in honom i bilen och så åkte vi hem! Känns så tråkigt när det behöver bli så men det var nödvändigt. I morse blev han helt hysterisk när han insåg att jag lagt äggen vi skulle koka i kastrullen. Han skulle ju göra det, kom han på. Han gapade skrek, slog oss och var helt hysterisk i närmare 20 minuter. Vi prövade allt, utom att låta honom få sin vilja fram. Till slut satt jag och grät på golvet...igen...

Emellanåt är han världens finaste, kramgoaste, snällaste unge och plötsligt från ingenstans tittar en liten djävul fram. Hur sjutton ska vi lära oss tackla det och hur länge kommer detta pågå?!? Hoppas det är snabbt övergående och att vi hittar ett sätt att tackla detta temperament och trots på. För jag orkar inte hur mycket sånt här som helst.. * ledsen *

...det är frågan...

Det är nu bara tre sovmorgnar kvar på denna ledighet.. Bara tre härliga dagar kvar av mys med familjen innan helvetet börjar igen.. Jobbet alltså..

Jag är så kluven till mitt jobb. Jag vill inte jobba mera. Men frågan är om det egentligen är mitt jobb jag inte vill jobba på eller om det är så att jag inte vill jobba alls. Jag vet inte vad jag vill göra.. Eller jo, det vet jag.. Jag vill sälja saker.. Eller jobba med siffror och kanske pengar.. Men det är ju inget man bara kan göra.. Sälja saker är inte så svårt.. Sitta i kassan på Ica eller stå i en liten kiosk på torget. Men man tjänar knappt något då. O jag behöver inkomst!! Siffrorna ropar efter mig i sömnen ibland, det kanske är ett kall. Eller så är det bara en ond dröm som förstör den vardag jag har..

Jag kommer gå tillbaka till jobbet på måndag med känslan av att något är fel.. Men också med vetskapen att det ger klirr i kassan en gång i månaden.. Någon gång ska jag ta tag i min jobbångest..

Någon gång...

Nu har vi haft begravning för min fina farmor. Det var en så vacker begravning och prästen sa så fina saker. Jag valde att låta LilleC följa med och det är jag så otroligt glad för! Han tröstade mig, sjöng med i sångerna på sitt lilla vis och när vi gick fram till kistan för att lägga våra små buketter sa han:

- Gammelfarmor är i himlen nu...hos Karlsson på taket! Jag älskar henne! 

Sen lade han sin lilla bukett han plockat alldeles själv i mormors trädgård på kistan. Jag grät, både av sorg och saknad, men också över att Lillec inte får möjligheten att lära känna sin fina gammelfarmor som han redan älskar så högt.

Vi hade ställt ett foto framför kistan. Min syster tog det för några år sedan när hon gick en fotokurs. Det är en så vacker bild och det kändes verkligen som att hon genom fotot kunde se oss. Att hon var närvarande med sin ande, det vet jag!



Det var ett vackert farväl och en minnesvärd dag, men ett oförlåtligt misstag kommer alltid att finnas som en tagg i mitt hjärta. Blomsterfirman som vi anlitat för att göra vårt (min systers och min) vackra sorgbinderi klantade sig. När vi kommer in i kapellet står den största och vackraste buketten med vaniljvita band, MEN på banden står det helt fel namn och hälsning. Dessutom är buketten, som skulle vara vit och rosa, helt vit. Det är inte vår!!! De försöker ringa från kapellet och ordna saken, men det finns inget att göra. De tar bort banden men låter blommorna stå kvar, men tårarna och klumpen i magen kommer jag alltid minnas. Det är ett fel som bara inte får hända!! Om det är någon gång som det ska bli rätt så är det just vid ett sånt här tillfälle. Det kan aldrig, aldrig göras om och det är en stor sorg för oss. Kanske låter löjligt, men det var så viktigt för oss att få ge farmor en sista hälsning, en vacker och genomtänkt sådan och så blir det helt fel.

På eftermiddag när akten och efterföljande fika var över åkte vi tillsammans till blomsteraffären och krävde ersättning. Tårarna rann och jag kände en så otroligt stor sorg över det som hänt. Vi fick ersättning och hon lovade åka till kyrkogården och åtgärda misstaget med banden. Buketten erkände hon att hon missat att sätta rosa blommor i så buketten var i alla fall den rätta om än lite annan än den vi beställt och det löste ju en liten knut i magen.  Hon hade gått efter min bild som var på en vit bukett. Nästa dag då jag åkte förbi kyrkogården för att titta på alla blommorna satt de vackra banden med vår sista hälsning på blommorna. O hon hade lagt de så fint. Jag är så glad att jag hann se hur fint det blev och jag vet att farmor har "varit där" och sett det också!



Misstaget har i alla fall lett till något gott och det är att Demensfonden fick en extra insättning från oss. Det kändes rätt att göra så eftersom min pappas önskan i dödsannonsen var att tänka på demensfonden istället för att lägga pengarna på massa blommor. Nu kan vi hoppas att det finns andra som kan få hjälp och att forskningen kring demenssjukdomar kan hållas vid liv.

Jag kommer aldrig glömma dig farmor! Vi ses i nangijala!!