Jag misslyckades igen..
Jag vaknar och tänker att jag ska orka vara en bra mamma med ork att leka, som blundar för röran i huset, som inte gnäller och tjatar och som är glad, uppmuntrande och positiv. Det funkar nästan aldrig hela dagen..:-(
Idag hade jag planerat och förberett mig mentalt för en mysig dag med mina prinsar. Vi skulle med vänner till öppna förskolan och leka och sjunga, sen hem och äta stora sonens önske-lunch, därefter ut på äventyr till närmaste lekplats med stora klätterställningen och leka "fångarna på fortet" och plocka höstlöv som vi sen skulle göra tavlor av här hemma.
Vi kom till öppna förskolan efter att vi stressat för att komma i tid (kom ändå 10 minuter för sent). Väl där gick det helt ok, tills vi skulle hem. Då gjorde StoreC hyss och vägrade lyssna på mig trots upprepade uppmaningar, hot om uteblivet fredagsmys och det hela slutade med att jag fick ta honom i armen och leda honom till bilen. Efter en bilfärd med gråt och skrik åt vi en lååång lunch som innehöll mycket tjat eftersom han plötsligt inte skulle ha det han önskat. Jag gav mig inte, han skulle äta upp (återigen under hot om uteblivit fredagsmys). När maten var i magen och vi var redo för att ge oss ut på vårt äventyr, ja då öppnade sig himlens portar och regnet förstörde vår eftermiddagsplanering.
Då kom tårarna.. Jag satte mig ner på golvet och grät.. Stora tårar som blev symbolen för att jag åter misslyckats. Jag har skällt, hotat, tjatat, och min ork är slut.. Det är så himla vidrigt att varje dag känna sig misslyckad. Hur gör andra för att orka? Hur ska jag lära mig att uppskatta min tid med mina underbara ungar och göra deras uppväxt fylld av glada, roliga minnen? Detta är frågor jag ställer mig själv..
Eftermiddagen blev till slut mysig ändå med memory-spel, pussar, pussel, kramar, muffinsbak och fikastund. Men mitt hjärta blöder för min stackars prins som fått höra mitt tjat, mina hot och se mig gråta..igen..
Jag vet innerst inne att jag är en bra mamma som älskar mina underbara ungar så oändligt mycket. Men jag är rädd att det de kommer minnas är mina utbrott, mina hot och mina tårar de titt som tätt får se.. Att jag pussas, kramas, säger att jag älskar dem mest jämt och hittar på kul saker, umgås med vänner och skämmer bort dem kanske hamnar i skymundan..
Jag förstår hur du känner. Jag kände precis likadant, och gör fortfarande ibland. Men precis i början med två är det extra tufft. Alla ska hitta sin nya roll och man är full av ammningshormoner som inte gör saken lättare. Jag kan inte säga mer än att det är ok att gråta och det är ok att misslyckas. Barn som trotsar är i alla fall barn som vågar trotsa och är rätt välmående barn trots allt :)Regn är surt på fel tillfälle men går att vända om man tänker efter "regn...men åh..jaha film och soffmys då?" ;)
Kram.
Nejnejnej, inget misslyckande min vän! Din doft, dina kramar och din kärlek, det är dom som består igenom åren!!! Alla föräldrar känner höga krav på sig för att bli dom absolut bästa för sina barn. Problemmet är att vad vi fantiserar vara det bästa för våra barn (att vara roliga, pigga, mm) är inte alls det som står som nummer 1 på barnens omedvetna önskelista. När förnuftet talar vet vi innerst inne att trygghet och kärlek är det viktigaste eller hur? Och det har du massor att ge dina barn på ett sätt ingen annan kan.
Jag kramats vänkramar med dig och vet att du klappar på ryggen på ett speciellt sätt och lite extra hårt, ett så positivt kännetecken som jag har från dig:). Jag kan tänka mig när ni har era kelstunder vilka mysiga mammakram dom får:). Oavsett hur tråkigt du tycker det är att härma en bil (det gör jag med!!!) så har du massor med annat bra som överträffar allt annat:).
Kramar på dig!
MammakramAR:)
MrBs dator ÄR mysko, allt ballade ur här precis när jag skulle posta så jag trodde att du skulle få samma kommentar 10 gånger:)
Kramissss
Hehehe förresten, vänta tills kluttarna blir tonåringar, att döma storeK så känner jag mig stundvis inte bara URtråkig med ASdum också:), jag tycker inte om att spela dom strategispel hans älskar och förstår dom inte ens:)!
Så igenkännande...
