Att vara gravid är en gudagåva. Att få möjligheten att bära och föda ett barn till världen är fantastiskt, men också ganska jobbigt på många sätt.. Jag är så tacksam att jag fått möjligheten att två gånger få uppleva detta fantastiska tillstånd.

Förra gången njöt jag till största delen! Det var såklart vissa dagar som illamåendet gjorde sig påmint, smärtan när magen växte fort som jag gnällde och slutet som var tungt och varmt trots att det var vinter och kallt ute och oron att något inte var som det skulle med knytet i magen. Men helhetsintrycket var positivt och jag kände mig så oerhört vacker. Jag tittade på mig själv i skyltfönstren när jag gick på stan och var stolt över att jag skulle bli en mamma. Jag kände mig så fin och förväntansfull. Jag var så spänd av nyfikenhet på vem som huserade i min stora mage och jag hade hela tiden känslan av att det var en liten kille som skulle komma ut till oss. Så säker att när han föddes glömde både jag och sambon bort att titta om det verkligen var en kille som låg där på mitt bröst och skrek, vi bara visste.. Flera minuter gick innan vi lyfta krabaten och kollade och bekräftade känslan jag haft.

Många av de känslorna jag hade förra gången har jag även denna gången.
Jag är nyfiken på vem som bor där inne och som jag ska få lära känna och dela mitt liv med. MEN jag har ingen som helst känsla av vad det är för filur därinne. Huvudformen är annorlunda på ul-bilderna, mitt mående har varit sämre, min sexlust annorlunda och saker jag var sugen på förra gången har inte infunnit sig. Så får man tro på alla myter så kanske en liten tjej tittar ut denna gången.. (Det är ju vad storebror tror!)
Jag känner mig inte lika vacker som sist trots min mage, MEN jag är stolt!
Jag känner mig stor och klumpig redan nu trots att flera månader återstår tills krabaten ser dagens ljus, MEN det är för något gott jag växer och frodas.
Jag mår mer illa och har ont varje dag.. Ont i magen, ont i benen och lite härochdär. Det finns inte tid för vila, ingen rast och ro. Jobbet ska skötas, sonen ska ha sin tid, hushåll och rutiner upprätthållas och mina krav på mig själv är höga. MEN längtan är stark och mina krafter stora och jag försöker att inte klaga, trots att jag ibland gråter inombords och vill skrika ut min smärta, frustration och oro.

Jag längtar efter min inneboende, men jag vill också njuta av denna tiden. Känna sparkarna i magen som väcker ännu mer nyfikenhet om vem som huserar där inne. Klappa magen och sjunga för den. Skapa en relation. Troligtvis är det sista gången någonsin jag får uppleva denna fantastiska gudagåva att bära ett barn inom mig och då vill jag njuta så mycket som möjligt. Jag ska förbise smärta, otymplighet och illamående och ta vara på denna tiden. För snart är den blott ett minne. Ett vackert sådant som jag ska bära med mig för alltid..