Så har jag då varit på allra sista träffen med samtalsgruppen och psykologen! Det känns så himla bra att jag genomgått hela programmet, men samtidigt skrämmande att jag nu står på egna ben.

Jag tycker det gett mig massor och jag är verkligen på bättringsvägen. Jag tänker inte lika mycket på mina jobbiga rädslor och jag har insett att väldigt mycket ligger i mitt kontrollbehov. Jag måste helt enkelt släppa min kontroll och inse att saker löser sig ändå. Om jag blir sjuk så stannar inte världen, jag dör inte (med största sannolikhet i alla fall) och det är inte världens undergång.

Jag har börjat inse att jag har bara detta livet på mig att njuta, göra det jag vill och leva ut. Om jag sitter på min kammare om 50 år och tittar tillbaka och inser att jag avstått massor för att ångesten tagit över eller inte fått uppleva min sons barndom för att ångesten och rädslorna hindrat mig kommer jag bli så otroligt besviken på mig själv. Jag vill inte bli hindrad att leva!!

Det är ännu lång väg att gå innan jag kan hantera ångesten helt och jag har min största utmaning kvar, vintern närmar sig och därmed den fruktade Vinterkräksjukan.. Men jag SKA klara det och jag tänker inte återgå i gamla spår med säkerhetsbeteenden och ångest, utan jag ska klara mig igenom det och gå ut i vårsolen med flaggan i topp!! O jag vet att jag kan klara det!

Nu gäller det bara att komma på ett bra sätt att själv kunna belöna mig när jag klarat situationer som tidigare varit jobbiga. Men det ska väl inte vara så svårt...eller?