Jag mötte en person idag. En fin människa som jag bryr mig mycket om, men inte känner såväl egentligen.

Personen är snygg, ett välvårdat och medvetet yttre.

En förälder.  

Jag fick veta att personen lever ett mycket hårt liv just nu. Ett liv som inte speglas någonstans i personens utstrålning, leende eller yttre fasad. Ett liv jag inte önskar någon.

Det gjorde så ont i min själ att höra att det inte ens fanns pengar till tvål, till nudlar eller till kontantkortet. Att partnern blivit deprimerad och orkeslös, förlorat sitt jobb och är på väg att ge upp. Attt hemmet blivit en missär och att personen inte vet någon väg ur problemet.

Personen, som jag träffade för första gången för drygt ett halvår sen har inte förrän idag visat mig sitt sårbara jag, öppnat en liten glimt för att berätta något så privat som att livet är på väg åt helvete. Jag har lurats av det yttre och trots att jag vetat att personen har psykiska svårigheter och behöver hjälp så har jag inte ens i min vildaste fantasi förstått hur stora problem personen har.

Mitt i samtalet plockade denna välvårdade, glada, föräldern upp en fimp från marken. För pengarna var slut.

Det gjorde så ont i min själ att jag höll på att bryta ihop.

Vid mötet var personen på väg till socialen för att få hjälp att klara veckan ekonomiskt. Hoppas nästa vecka bli bättre!

Jag ville bara gråta..