Jag har precis besökt en underbar dam på ett äldreboende. Jag är glad att jag åkte till henne för hon har inte så många och vi har en fin relation! Men tankar väcks. Jag är sällan på sådana ställen. För... 

Döden skrämmer mig. O där väntar människor på just döden.. eller? Min känsla är att personalens viktigaste uppgift är att få varje dag att bli unik för den kan vara de boendes sista dag i livet. Men var det glädje och tillfredsställelse jag såg i damens ögon. Eller var det bara uppgivenhet?

Det får mig att få samvetskval över att jag sällan ringer min farmor. Hon är den enda äldre anhöriga jag har som står mig nära. Jag längtar ofta efter henne, men eftersom jag vet att hon är dement och gammal och snart kommer gå bort skrämmer det mig. Jag vill vara nära henne och höra hennes röst. Vill prata om allt vi upplevt tillsammans och dela mitt liv med henne. Men hon är gammal och minns inte allt och tar inte in det jag berättar. Det skrämmer mig! Hon kände inte ens igen mig i julas när jag kom till henne.. Då grät jag...inombords. 

Just nu är jag full av tankar.. Jag ska ringa farmor nu.. För jag känner att jag vill att hon ska veta att jag älskar henne och saknar henne..