Varför?
Har varit på terapin och där berättade jag om de gångna veckorna och den ångest som gjort sig påmind upprepade gånger, om den panikattack jag fick för ett tag sen och om den hopplöshetskänslan och känslan av otillräcklighet som finns inom mig. Om hur arbetet med att bota min fobi har gjort att jag fått mer ångest, annan ångest...att jag gläntat på locket till det dolda inom mig...
Jag grät... mer och mer och mer... Jag kunde helt enkelt inte sluta när jag börjat.. Jag öppnade mig mer och mer och jag berättade saker som INGEN förut fått höra. Jag inser att jag är i en fas där saker blir viktigare, där jag fått större behov av kontroll än tidigare, där rädslor väckts ur sin dvala och där jag helt enkelt inte kan behålla det för mig själv längre..
Det är inte ångest jag känner nu. Det är sorg, äkta ledsamhet över hur mycket av mitt liv som går förlorat av all oro och ångest.
Ledsamhet över att jag inte kan vara den trygga, lugna, underbara mamma jag skulle vilja vara.
Ledsamhet över förlorad tid.
Ledsamhet över att inte vara glad och trygg och orädd som jag upplever att de flesta andra runt mig är.
Ledsamhet över att sambon behöver stötta mig så mycket och får offra saker för egen del för att mitt mående är försämrat.
Ledsamhet över att inte våga berätta och vara ärlig mot människor på samma sätt som tidigare.
Helt enkelt smått uppgiven över min situation.
Tänk om jag aldrig blir som förut, en bara lite smått ångestfylld småbarnsmamma som har fobi för att bli magsjuk. I nuläget känns det som en liten struntsak..
Min vän, jag blir ledsen över att läsa att du mår så dåligt. Det blir inte så fina och kloka ord den här gången såsom jag skulle vilja skriva men de kommer från hjärtat. Jag tänker på dig! Jag finns här även om jag lägger mycket energi på det som är jobbigt på mitt håll. Ring precis när du vill. Och då menar jag precis när som helst!
KRAM, KRAM och åter KRAM!
Men du, jag tycker att det låter som du är en god bit påväg i terapin!!! Du har ju kommit till ett helt nytt stadie där du känner sorg över förlorad tid. Det är ju jättebra! Jag tror på dig. Kram=))
Vännen! Jag tänker på dig och hoppas att du ska få må bättre! Ring och prata om du vill eller så tar vi en skön promenad någon kväll när barnen somnat. Hör av dig!
Stora kramar från mig.
Har försökt kommentera i flera dagar utan att det gått:( Men nu hoppas jag att det funkar!!! Glöm aldrig bort hur UNDERBAR och UNIK just du är! Att du är helt perfekt precis som du är! Att du är omtyckt av oss alla just för att du är precis som DU är och inget annat. Trots ångest och jobbiga tankar är du fantastisk! Säger som Chellio, det är för att du jobbar med det som det blir värre, allt måste upp till ytan och jag är övertygad om att du kommer gå stärkt ur det här! Låt det ta tid, vännen! För det tar tid. Jag vet att man blir otålig och vill ha resultat på en gång. Tyvärr går inte det. Det är när du arbetat igenom varje jobbig del som du blir hel och jag vet att du kommer nå dit. De gångerna du tvivlar ska jag tro lite extra mycket på dig! För jag har en enorm tro på dig och din inre styrka! En dag når du dit du önskar, gumman! Massa varma kramar till en helt enastående människa!!!!!!!!!!!!!
