Barn - ett eller flera? Det är frågan..
Men jag funderar också mycket på om jag verkligen vill. Orkar jag? Hur ska vi då någonsin få egentid? Hur skulle LilleC reagera? Hur gör andra? När är det i så fall läge? Varför vill jag - för att jag vill vara gravid/för att jag vill föda barn igen/ för att LilleC ska få syskon/ för att jag vill ha fler barn eller för att det förväntas av oss?
Det är svårt när folk frågar.... Men det är också svårt när folk inte gör det.. Det är skrämmande, men också med en längtan..
Jag blir bebissjuk ena dagen, men känner också längtan efter tiden när man bara hade sig själv att bestämma över..
Innan LilleC blev till var det självklart att skaffa barn. Vi hoppade hand i hand ut för avsatsen mot helt nya spännande dagar med tankar om vad som komma skulle. Men utan vetskap om hur det faktiskt skulle bli. Det var SÅ spännande och något vi längtat efter länge. Det blev fantastiskt/magiskt/underbart på många sätt, men också tufft och en prövning för förhållandet och tålamodet. LilleC är så innerligt älskad och en fantastisk skapelse som jag aldrig kan leva utan!
Nästa gång (om det blir en sån) vet vi vad som komma skall. Med viss risk att det blir dubbelt så jobbigt, men också dubbel lycka..
Vill att vi ska ta ett beslut inför framtiden så att jag slipper fundera så mycket. Det tar så mycket kraft.. men samtidigt vill jag att det ska komma på tal naturligt och leda till ett 100% gemensamt beslut, oavsett vilket det blir.
Men något svar på vad jag verkligen innerst inne vill, det har jag inte.. inte nu i alla fall..
Jag tror att det absolut viktigaste är att ni faktiskt ser till att ta ett aktivt beslut, även om det inte behöver ske nu så kanske det är bättre att ta det än att gå och grubbla.
Om ni skulle bestämma er för att det räcker med C tror jag att det är viktigt att ni fokuserar på det och vet att ni valt detta medvetet. Val är sällan enkla men om man väl tagit ett beslut är det viktigt att man ser till att fokusera på det som är positvt med just det beslutet. Ånger och bitterhet över beslut ger ingenting. Det finns inga felaktiga beslut. Det finns bara beslut.
Om ni väljer att få ett barn till är det också viktigt att ni inte tänker på det andra alternativet i jobbiga stunder. När man väl tagit ett beslut kan det vara bra att se det som det enda valet och inte fokusera på hur det kunde ha blivit. Man gör alltför många val för att det ska vara värt att gå och grubbla över hur saker kunde ha varit.
Om du känner att du grubblar över det kanske du ska prata med R och berätta att du känner att ni måste ta ett beslut - för att fokusera åt ena eller andra hållet redan nu och lära er att älska det beslut ni tagit. Det kan vara jobbigt att gå och tänka för mycket på ett sådant beslut och tänka igenom båda sidor alltför mycket. Det blir då lättare att tänka på vad man kunde ha valt istället. Jag tror på att ta beslut snabbt och inte grubbla för mycket.
Jag mår själv dåligt om jag behöver gå och fundera för länge över beslut. Klumpen i magen (som jag skrivit om en del) bara växer och gör mig konstant illamående tills jag tar ett beslut för att kunna må bra igen. Jag vet inte om du känner ens i närheten av detsamma men det kan vara viktigt att förklara för R om du mår dåligt av att beslutet ej är taget.
Mycket svammel här blev det nu. Jag hoppas att du förstår ungefär vad jag skrev.
KRAM
Jag upplevde inte 2a barnet som lika jobbigt som första (Jag tyckte det var hemskt med första barnet). Man var mer förberedd och visste att det var en övergående period + att det var enklare att avläsa barnets behov. Däremot så är det ju inte lika för alla. Det är så otroligt individuellt hur man upplever det. Hoppas att ni kommer fram till det som är rätt för er=))
Stor Kram
Det är en svår fråga som bara ni kan komma fram till ett svar som passar er vänner precis som du skrev och det blir svårt för dig att ta ställningtill det om diskussionen dör. Hoppas att ni lyckas göra det snart så att du slipper lägga ner så mycket energi på det och hoppas att det ni kommer fram till känns som ett beslut ni båda är helt nöjda med.
Jag är inget bra föredöme vad gäller konsekventa beslut. När jag var mycket, mycket yngre sa jag att jag inte skulle ha några barn alls. Sen träffade jag StoreKs pappa och så ville vi ha barn. Med MrB sa vi att vi var fulländade med StoreK. Just då kändes det som det enda rätta för oss. Efter ett tag ville vi så gärna få en liten klutt att jag fick min ritnig på en liten O med stora lockar. Idag vill vi inte ha flera men vem är vi för att säga bu eller bä definitivt:)? Just, just nu känns det som att vi både inte vill ha fler barn men glimten av en adoptiv bebis eller större barn som vi älskar precis som om det vore vårt kan dyka upp ibland.
Hur menade du när du skrev att är det jobbigt när folk inte frågar? Är det för att då ställer inte du den viktiga frågan inför dig själv och skjuter fram beslutet?
Om jag ser hur jag resonerar tillhör jag de som inte frågar eftersom jag tycker att det är ett ämne som måste komma från er om ni känner för att prata om det. Men om du vill prata om det så gör jag mer än gärna. Fast beslutet är som du själv vet, ert:)
Varma kramar!
Att beslutet är 100% vårt vet jag och det vore helt korkat av mig att tro att svaret bara ska trilla över oss. Men någonstans skulle det ändå vara så skönt att slippa ta beslutet och bara bli vägledd på något sätt, vilket vi kanske plötsligt blir.. Sambon är ingen som gillar djupa diskussioner och allvarliga beslut och därför dör ofta dessa diskussioner ut. Han vill helt enkelt inte rota i djupet och "älta", utan lever mer "dagen som den kommer". Jag däremot kan älta och diskutera saker i all oändlighet istället..:-D Vad jag menar med att det är svårt när folk inte frågar, är svårt att förklara. Någonstans vill man ju att folk ska fråga och på så sätt bry sig, men samtidigt är det svårt att då inte ha något svar. Konstigt och svårt att förklara. En känsla mest..:-D Nu har jag i alla fall skrivit av mig och lagt tanken åt sidan för ett tag. Nu ska jag njuta vin och sommar och se vart livet leder.. Kramizzar
